Hoppa till innehållet

Sida:De gula husen 1922.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Men i övre våningen av assessorns gula trähus bodde majoren. Han förde adeligt namn och vapen och hade visst varit en högst förträfflig major under lugn och lycklig fredstid. Nu hade han för länge sedan avsked från regementet och han levde bland alla sina vackra gamla saker med sin enda dotter, fröken Ann Charlotte, som hade spelande bruna ögon och visst skulle varit benägen ännu trots sina snart femtio år till några galanta upptåg, om nu tillfälle därtill hade givits. Själv gick majoren alltid i höga fadermördare och bar sin adeliga krona i halskråset. Det ännu trots åldern bruna håret var kammat i tupé à la Oscar I och med stora bucklor vid öronen. Han talade helst om regementsövningarna förr i världen och den gång hans regemente och han själv till häst paraderade inför Hans Majestät Karl XIV Johan.

Genast man kom innanför de höga trappdörrarne till majorens våning kände man doften av lackvioler eller hyacinter,