och när man gick uppför de mattbelagda och bonade trapporna blickade Karl Johan på en stegrande häst och Davids Napoléon i tunga förgyllda ramar ned på besökaren. Där var så fint och siratligt i de låga rummen med alla de gamla möblerna, de italienska mörknade landskapen i svartnade ramar och alla kopparsticken.
Från sina fönster kunde majoren se ut över den gamla prästgården vid kyrkan och ända in till sin vän, den blide doktorn och kyrkoherden. Över alla gångarna och syrénbuskarna i prästgårdsträdgården kunde han se, och han nickade ibland till sin vän och närmaste granne, när denne kom ut på sin trappa i blitt och ovärldsligt majestät — det stod ett sådant vördnadens sken omkring honom — för att begiva sig till någon ämbetets förrättning. Egentligen voro de goda vänner — majoren och kyrkoherden — men det var nu bara den susande och skuggande lönnen i prästgårdsträdgården som stod dem emellan. Ty den lönnen skymde och
