Så följde en bur med en steglits, som ängslig hoppade från pinne till pinne under all uppmärksamheten och sorlet. Den väckte livligt intresse och mångas åstundan, och när slutligen klubban föll, måste kommissarien fråga vem som blev den lycklige. En liten gumma på översta bänken reste sig förläget, neg och sade.
Madam Andersson.
Varpå kommissarien genast svarade:
Jaså, Andersson, ja det finns en till här i staden med det namnet.
Men så såg han på gumman, som var en trogen och pålitlig och aldrig svikande kund på alla auktioner och kände så igen henne och tillade:
Å, det är ju rätta madam Andersson i Månssons gård, och gumman steg fram och betalade och neg och tog sin steglitsa och vandrade av därmed som i triumf.
Och Engblom antecknade i protokollet och upprepade efter en stund som ett troget eko:
