meras därav var honom omöjligt. Ty hans tanke sträckte sig genast än längre bort, och åter stelnade och frös hans tillfälliga glädje i läppens melankoliska leende. På cheminéen i farbror Jonathans stora och tysta bibliotek såg en antik Apollon, stel, hög och obeveklig i sin kalla marmor, ut över rummet. Därinne trivdes farbror Jonathan bäst. De vackra, rikt ornerade skinnbanden stodo rakryggade i symmetriska rader, omslutande sin visdom, gäckeri eller skönhet. Men det var som kunde ej heller de ömt vårdade böckerna i längden tillfredsställa farbror Jonathan. Då drev han rolös från rum till rum, och de ensamma nattvandrarna därutanför undrade över den svarta fladdrande skuggan bakom de fällda gardinerna.
Under ungdomens korta år hade farbror Jonathan rest — genom alla Europas länder hade han promenerat sin unga upptäckarglädje, sin friska aptit på allt nytt, som lockade, och allt skönt, som förtjuste. Nu hade han många minnen
