från de dagarna kvar och han värmde sig vid dem vid sin ensamma kvällsbrasa. Där var flera porträtt av de kvinnor han älskat med blodets friska begär, men vid vilka han aldrig vågat eller kunnat binda sig helt. Några korta veckor och så var hans tvivel och trötthet där igen.
Stackars ensamme farbror Jonathan! Aldrig helt av lidelsen ryckt lös från skepsis och melankoli, aldrig helt kunnande uppgå i tron på en känslas bestånd, aldrig ens i passionens famntag fri från sin tankes trötthet och tvivel.
Hur gärna skulle han ej velat kunna höra med i omgivningens värld. Men den hemkänsla delandet av dagens intressen skulle skänkt honom var farbror Jonathan förmenad. Så utfyllde han de korta år, vars innehållslöshet och meningslöshet alltid tryckte honom, med välgörenhet och vänlighet. Han gav och gav — men alltid onämnd och i tysthet. Det gav honom illusionen att göra någon nytta,
