magre rådmannen, och den stele majoren och den fryntlige assessorn. De voro allesamman mycket hedrade och trakterade av denna bjudning, och farbror Jonathan var älskvärd, artig och leende. Men det var som hade de ändock bytt om natur, så snart de kommit innanför dubbeldörrarna. Där var ett för stort avstånd mellan dem och den utsökt förekommande värden. Och fast farbror Jonathan ansträngde sig till det yttersta att vara underhållande och imöteskommande på alla vis, sutto de där i den höga ekpanelade salen med alla de gamla mörknade kungaporträtten runt väggarna, vid det högtidligt dukade bordet med de höga och tunga silverkandelabrarna, liksom besvärade och brydda. Och till och med assessorn hade svårt att riktigt känna sig i esse och komma fram med sina vanliga roligheter, medan de långsamt och ceremoniöst intogo de många, ovana och utsökta anrättningarna och sökte vänja sig vid det dyrbara, gamla blekblå ostindiska
