att av någon vara avhållen, att av någon komma att saknas.
Och där han vänlig, elegant och leende, med spanskröret ledigt svängande i sin behandskade hand, gick genom gatorna, driven av hemlöshet och tomhetskänsla, hade han för många ett älskvärt och förbindligt ord, och allas huvuden blottades i vördnad och undran inför denne artige man, som alla instinktivt kände tillhöra en annan värld än deras egen.
Men en gång varje år öppnades de annars obevekligt stängda dubbeldörrarna åt torget. Det var vid farbror Jonathans årligen återkommande middag. På slaget 6 samlades de få inbjudna på den stora stentrappan och tågade upp i sluten trupp. I sina gammalmodiga och sällan pådragna frackar kände de sig helt ovana och besvärade. Där var stadens borgmästare, en stor och tungrodd man, hans fötter voro så stora, att man brukade säga, att han måste gå ut på torget för att kunna vända. Där kom den långe och
