tak av grönt tegel. Där var järngaller för de smårutade fönstren, och en tämligen bred ektrappa ledde upp till övre våringen, där borgmästare och råd residerade och fällde sina visa och oväldiga domar under ett stort gammalt oljekonterfej av konung Albrekt av Mecklenburg, som förnyat stadens gamla privilegier år 1384 och därför nu till tacksam åminnelse blickade ner från väggen i röd och fotsid mantel med ett listigt och bedrövat uttryck.
Så högt upp som till vällovliga magistratens sessionsrum kom nu endast sällan den lille stärbhusnotarien. Hans rum låg på nedra botten med skrivbordet mitt på golvet och väggfasta skåp med alla handlingarna runt väggarna. Här satt han i sin avnötta skinnstol och tog med det allvar och den värdighet som hans syssla krävde emot de sörjande efterlevande som sökte hans hjälp att reda ut sina anhörigas bon. Och han antecknade och beklagade eller skämtade någon gång under
