rymden, länge dallrande. Så vände då vägen till slut resolut av mot vänster och där skymtade redan prostgården på sin kulle. Det glimmade ljus så festligt ur hela den långa fönsterraden. Så var det bara häcken och den långa almallén kvar, och bakom kyrkans kor svängde slädarna och voro så framme på gårdsplanen vid trappan.
Där stod nu också den gamle prosten — vithårig och med den sällan släppta sjöskumspipan i handen. Han liknade mycket sin broder assessorn: det var samma ansiktsläggning och samma hållning, men trots det genomgående släkttycket var det dock en i ögonen fallande olikhet mellan dem. Det var som assessorns mera borgerligt, fryntliga drag hade förädlats och fått mera race i prostens ansikte, där ögonen lyste milda, livliga och intelligenta. Assessorn såg också upp till sin bror som till ett betydligt högre väsen och var förtjust som ett barn som fått beröm, när brodern fann nöje i hans histo-
