rier och själv berättade vidare — ty även han var humorist med en naivitet och hjärtlighet som kunde kallas geniala — i samma anda, ehuru mindre bullrande och med mera älskvärt försåtlig spets. Och aldrig hade deras broderliga vänskap störts av ens det minsta förbidragande moln.
Men på var sin sida om prosten stodo hans gamla ogifta systrar, som skötte hans hus. Det var mamsell Gustava med sina stora, vänliga, allvarliga ögon, som tycktes se tvärs genom alla utanverk och skyddande skal direkt till kärnan. Hon var som sagt litet döv och detta bidrog väl även till att hon gick som i sin egen inre värld för sig. Med sin rättframma enkelhet och värdighet tog hon del i alla prostgårdens sysslor, för klok och hjälpsam att icke dra sitt strå till stacken med de löpande göromålen, ehuru nu hennes rike icke alls var av denna världen. Men på andra sidan stod mamsell Beata, och hon var ett denna världens barn som gladlynt och smågnolande styrde och ställde med
