måla och upphänga. Nu gick prosten från sakristian — så vitt var håret att det icke skiljde sig från den kalkade muren bakom — och steg upp i stolen. Han utlade dagens text i tidens siratliga och smyckade blomsterspråk, och bönderna förstodo ej mycket därav, men deras prost var ändå »för mer» än alla de andra prästerna runt omkring och de tyckte han talade så »obegripligt grant». Och tid tog han på sig. Kvart efter kvart talade han, och andakten och stillheten voro fullkomliga.
När han så till sist blev färdig, och värdig och enkelt förnäm gick ned från sin predikstol och in i sakristian, steg psalmen i vers efter vers så rörande troskyldigt och andaktsfullt, att till och med fröken Ann’ Charlotte fick tårarna i ögonen och Stina Kajsa snöt sig i sin prudentligt hopvikta näsduk och grät.
Sen var det bara middagen med samma rätter igen som återstod, och så körde slädarna fram till hemfärden. Och Stina Kajsa, som mest hjälpt till i köket hela
