blickade månen, den lyste in på den gröna kakelugnen som spred sin värme i vrån, på björksängen under de vita sänggardinerna, på de hemvävda gångmattorna och den lilla kronan av kristall i taket. Och där han stod och såg ut i natten var det som helgstämningen, friden, värmen och tystnaden, hela denna hemkänsla av enkelhet och trevnad och avskild ro, rört och framkallat det naiva barn, assessorn bar djupast i sin själ, och han fick nästan som litet vått i ögonvrån av bara stilla lyckokänsla, gamla karlen.
Men tidigt dagen därpå skulle man upp och gå de få stegen till kyrkan. Där sutto nu alla från föregående kväll: männen för sig och kvinnorna för sig. I det gamla templet hördes hostningar och snytningar och lavendeln doftade. På de vitmenade väggarna hängde de gamla tunga och klumpiga vapensköldar av trä, som tillhört socknens gamla adelsfamiljer och som mamsell Gustava och mamsell Beata dragit fram från kyrkovinden och låtit
