af afund emot hennes fägring än af andra tänkesätt, säga, att ehuru usel och lumpen man man förlorat, böra dock apparencerna sauveras; ingen var, som icke sade: ’Om min man dör, så skall jag visst sörja honom med snibbhufva’.»
Denna Ulla Fersens uraktlåtenhet att manifestera en sorg, som hon icke kände, vittnar ju godt om hennes själfständighet och fördomsfrihet, egenskaper på hvilka hon äfven i andra afseenden ej sällan visade prof, men underhjälptes för öfrigt, trots det nyss anförda klandret, af den allmänna andan och tonen vid hofvet. Där kännetecknades nämligen lifvet allt fortfarande af samma lätta lifsuppfattning och njutningslystnad som under det nyss förflutna decenniet, ja man kan säga, att detsamma under dessa första år af 1780-talet utmärktes af ännu större sorglöshet, af ett ännu tydligare hyllande af satsen »après nous le déluge», kanske i förkänslan af de bistra och allvarliga tider, som snart skulle stunda. Fester af allehanda slag omväxlade i mängd, man skämtade med allt och alla, och till och med episoder, som i sig själfva voro allvarliga nog eller åtminstone hade ett allvarligt syfte, fastän äfven de onekligen företeddde komiska sidor, gåfvo uppslag till muntra utläggningar. Så t. ex. när kronprinsens amma fick sina bröst svartmålade därför att prinsen skulle afvänjas och afskräckas från att dia, är man genast färdig med betraktelser och tillämpningar, och det var säkerligen icke enbart beklagande, som gaf sig luft, då hofdamerna yttrade sin medömkan med den stackars amman, som i många dagar »skulle afskräcka från det, hvarmed de så mycket vilja behaga». Och den unga hofmästarinna (kanske fru von Stauden), som särskildt
