Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

tillkännagaf sin ställning i frågan genom att utbrista: »Gud bevare mitt skinn, men inte vill jag skrämma någon!», kan antagligen betecknas som tolk för hela sällskapet med Ulla Fersen i spetsen.

Den sistnämnda befann sig nämligen nu, på våren 1780, i fulla glansen af en skönhet, hvilken ej kunde utsättas för några svartmålningar, fastän sådana nog, figurligt taladt, förekommo, förestafvade af afunden, bland hennes samtidas omdömen, och det var måhända i insikten härom, som konungen såsom en upprättelse lät henne vederfaras den sällsynta äran eller utmärkelsen att tjäna som modell till en af Sergels efterbildningar från antiken, nämligen hans »Venus aux belles fesses». Härom föreligga i memoarverken många meddelanden och betraktelser, bland hvilka följande med hänsyn till den belysning, den sprider öfver den vackra modellen, må anföras.

För den 12 april 1780 har Ehrensvärd antecknat: »Vår skickelige Sergel har af hans maj:t fått befallning om ett arbete, som pröfvar både dess skicklighet och complaisance. Hans maj:t vill till den efter antiken så lyckligen imiterade Apollino uti sin salong hafva en motsvarande piece. Hans maj:t valde en »Venus aux belles fesses»; och att göra en compliment åt våra hofdamer och föra deras fägring till eftervärlden, deciderade hans maj:t att denna Venus skulle få grefvinnan Höpkens hufvud. Sergel skulle genast börja göra hennes buste och sedan transportera detta porträtt till Veneris figur. Om grefvinnan Höpken icke vore några och trettio år gammal och uti femton år dyrkat Venus med så mycken dels lycka, dels olycka, så hade hennes figur törhända varit mer passande åt en Venus. Hennes