förtjänster i denna gudinnas tjänst torde af tacksamhet föra henne till nymfernas flock. Om skrynklor i pannan, infallna ögon, en något skadad näsa kunde hos en Venus tillåtas och ersättas genom luxurieuse attituder, en behaglig växt, vackra ben och en välskapad kropp, så torde grefvinnan Höpken blifva en fullkomlig Venus. Då grefvinnan Höpken för sexton år sedan blef till hoffröken antagen, kunde man med skäl anse henne såsom den vackraste, elegantaste och gentilaste af alla svenska damer, men sexton år är en lång tid för den, som var så behaglig. Mången är förundrad att grefvinnan Höpken, som icke ignorerar hvartill hennes buste skall tjäna, kan till detta arbete pretera sig och tillåta sin kropp och sin vackra nuditet blifva ett föremål för hela allmänhetens imagination. Men den, som så litet aktar blygsamhet, så afskedat all anständighet, så uppenbart sköter sina nöjen, lärer finna som en seger för sin fägring det andra finna vara en glömska af all dygd. Emellertid är Sergel ganska bekymrad öfver detta arbete; nöjd att få arbeta en Venus, vill han icke taga en Lais till sin modell; och hvilken Lais vill ej vara ansedd för en Venus? Apollon och denna nya Venus skola bägge, då de blifva färdiga, placeras uti den så kallade pelarsalen, som därtill denna sommar skall orneras, en sal, där hans maj:t vanligen äter och där alla pager och kammarlakejer dessemellan hafva sitt stamhåll.»
Georg Göthe, som i sin bok om Sergel[1] återger dessa Ehrensvärds uttalanden, lämnar följande beaktansvärda tillägg: »Onekligen utgör hela denna historia en lika talande som betänklig illustration till hvad som på
- ↑ Johan Tobias Sergel. Hans lefnad och verksamhet, Sthlm 1898.
