seller af ett tvetydigt rykte med hvarandra, och hofvets unga herrar utmärkte med mera uppmärksamhet och aktningsbetygelse de senare än de förra. Konungen inrättade ett slags allmän spisinrättning, benämnd Vauxhall, i likhet med dem, som funnos i London och Paris, för att intaga gemensam frukost. Hans mening var att alla på Drottningholm boende, han själf icke undantagen, utan skillnad på stånd eller kön, skulle där infinna sig. Men alla bättre damer gjorde gemensam sak häremot och ville ingalunda underkasta sig denna förnedrande gemenskap eller gå att intaga deras frukost bland teaterns kvinnliga personal. Den illa uppfostrade ungdom, hvarmed kungen tillökat sin umgängeskrets, lät i förargelsen undfalla sig yttranden om hofvets damer, hvaraf uppstod ganska obehagliga trakasserier herrar och damer emellan och som gjorde sejouren ganska oangenäm.»
I ett af de obehagliga trakasserierna var grefvinnan Höpken hufvudpersonen, och uppträdet framkallades enligt hertiginnan Charlotte genom några unga herrars tanklöshet, som hade roat sig med att öfver grefvinnans uppvaktande kavaljerer göra en grof och oanständig karrikatyr.
»Grefvinnan hade för tillfället tre tillbedjare», skrifver hertiginnan, »hvilka alla ansågos vara af henne lika gynnade och därför hade fått öknamnet de tre ’Lisimons’ efter en teaterpjäs, som heter ’Les trois fiéres rivaux’[1] Jag hade blifvit invigd i hemligheten
- ↑ Möjligen var detta samma pjäs, som under namnet De tre cavaliererna (Les trois garcons, af Boindin och Houdart de Lamotte) gafs på flera af Stockholmsteatrarna under 1770 80-talen, eller som lustspelet De tre narraktiga älskarna, som uppfördes på teatern i Humlegården i augusti 1778.
