men låtsade naturligtvis ingenting förstå, när man talade därom, ty jag ansåg ej passande, att jag deltog i deras lättsinniga och mindre anständiga prat. Här finnes något, som kallas »Vauxhall», hvilket jag visst ej förut omtalat; det är ett rum bredvid teatern, där herrarna turvis för hvarje dag anordna frukostar och dit alla damer en gång för alla äro inbjudna. När grefvinnan Höpken en morgon kom dit efter en ridtur i sällskap med en af de s. k. Lisimons, började genast de unga herrarne att göra sina anmärkningar och uttryckte sin förmodan, att denne grefve ledsagat henne för att därför vinna sin belöning, hvilken de att döma af hans uppsyn ej heller trodde hafva uteblifvit. Detta var ju en skamlig tanke, och om det också kunde ligga någon sanning däruti, var det dock opassande att så där öppet tala om saken.
För min del var jag alldeles utanför detta nedriga skämt, men som en af de unga herrarne skrattande samspråkat med mig, misstänkte grefvinnan von Höpken, att jag också varit med därom, hvarför jag af henne fick uppbära förebråelser några dagar därefter, men fullkomligt okunnig om hvad det var frågan om, kunde jag ej förstå anledningen till hennes förargelse. Jag vände mig till baron Oxenstierna, som berättat för mig historien om de tre Lisimons, och frågade honom, om han kunde förstå hvarför grefvinnan von Höpken så hastigt förändrat sitt sätt emot mig. Han förklarade, att det troligen var därför, att hon misstänkte, att jag var invigd i hemligheten beträffande den där karikatyren samt skämtet om grefvens förmodade framgångar; han uppmanade mig att bedja hertigen om närmare upplysningar, emedan han själf endast ytligt
