kunde vidröra detta ämne. Hertigen berättade för mig den här ofvan beskrifna tilldragelsen, och det förargade mig att misstänkas kunna vara med om något sådant, som jag ej annat kunde än på det högsta ogilla. Emellertid kom det till en ytterligare något oväntad förklaring med grefvinnan von Höpken. När jag nämligen påföljande dag föreslog henne att vara med om en liten förlustelse, som jag ämnade anordna för att muntra upp kungen och det öfriga sällskapet svarade hon mig:
’Jag bryr mig verkligen inte om, min fru, att hädanefter göra någonting för att roa andra, ty hvad man än må företaga sig, utsättes man endast för förtal i stället för att få något erkännande för sitt tillmötesgående.’
’Jag ber eder säga mig’, sade jag, ’hvad det är, som så mycket förargat eder!’
’Det måste eders höghet veta bättre än jag eftersom ni är med om hemligheten.’
’Jag förstår ingalunda hvad det är, som ni menar.’
’Jag har fullkomligt reda på de nedriga beskyllningar, som såväl ni som de unga herrarne utslungat emot mig, särskildt med anledning af den där ridturen härom dagen, och jag märkte mycket väl, att eders höghet skrattade däråt tillsammans med herrarne.’
Hon beskyllde mig till och med för att om ej precis hafva hittat på hela historien dock däruti hafva min stora andel.
’Det är obegripligt’, svarade jag henne, ’att ni så litet känner min karaktär. Jag brukar sannerligen aldrig blanda mig uti andras intriger och ännu mindre hitta på några nedrigheter, hvilket vore under min värdighet,
