märksamheten genom den roll, de spelade både vid hofvet och förr eller senare äfven i statslifvet.
Bland dessa nya krafter i tjusarkonungens omgifning må i första rummet nämnas Gustaf Mauritz Armfelt, den unge vackre gardesofficern, som i Spa lyckats vinna konungens bevågenhet och i juni 1781 började sin hofbana och därigenom grundade sitt inom kort så inflytelserika förhållande till monarken. Vid nyssnämnda tidpunkt blef det nämligen bestämdt att den nu två och ett halft år gamla kronprinsen skulle tagas ur fruntimmernas händer och lämnas under manlig vård. Hans hofmästarinnor och hoffröknar fingo sålunda helt plötsligt afsked, men hugnades med pensioner och präktiga presenter, och den nya hofstaten utnämndes, sammansatt af riksrådet Fredrik Sparre som guvernör, två underguvernörer och två kavaljerer. Af de sistnämnda var Armfelt den ene, och det är onekligen ganska komiskt att tänka sig den elegante och liflige, inom kort till kapten befordrade unge mannen i en barnpigas sysslor. Också finnas många roande berättelser om hans otålighet vid dessas förrättande, ty prinsen röjde redan nu den envishet, som skulle bli så ödesdiger för honom vid mognare år. Men Armfelt skötte med framgång det kinkiga värfvet och erhöll af Sparre det vitsordet, att »hans hurtiga och föga krusande fasoner med prinsen äro lämpliga att borttaga både klemighet, lättja och spotskhet». Han vann också snart icke blott prinsens tillgifvenhet utan äfven stort insteg hos konungen; men däremot finner man, hur hans växande gunst förskaffade honom det öfriga hoffolkets ovilja och afund och, med förvåning, att han kom på spänd fot med grefvinnan Höpken. Med
