kännedom om bägge parternas erotiska liflighet och att han, tidsskedets störste Don Juan, ej var någon kostföraktare, hade man ju kunnat vänta, att han skulle ha trädt in bland skaran af den sköna statsfruns beundrare, liksom han, såsom framdeles skall visas, blef blixt kär i hennes syster Augusta. Men redan från början af Armfelts hoftjänstgöring tycks mellan honom och grefvinnan Ulla ha uppstått en antipati, som sedan fortlefde i åratal och hvars psykologiska förklaring torde ha legat i afundsjuka eller täflan om konungens gunst. Gustaf III var som bekant ingen fruntimmerskarl i den mening, som från erotiska synpunkter inlägges i beteckningen, och hans förhållande till Ulla Fersen tillhörde sålunda icke den aktiva erotikens område; men med de egendomliga motsättningar eller motsägelser, som funnos i hans karaktär, trifdes han bäst i fruntimmerssällskap, och toalettangelägenheter och andra kvinnliga bestyr voro föremål för hans lifliga intresse. Bland alla hofvets damer tycks Ulla Fersen, utan att dock ha trädt i något intimare förhållande till honom, ha stått honom närmast. Hennes skönhet slog an på hans alltigenom estetiska naturell, själf spirituell var han road af hennes kvickhet, och hon tycks ofta ha varit hans smakråd i kostym- och toalettfrågor. Särskildt vet man, att det var hennes anvisningar han följde, då han år 1778 införde den mycket omtalade och så olika bedömda s, k. svenska dräkten och dess speciellt för hofvet afsedda variationer. Det är möjligt, att Ulla Fersen såg sitt inflytande i dessa liksom i andra hänseenden hotadt, sedan Armfelt kommit och förvärfvat en intimare ställning till konungen, än kanske någon annan man vare sig förr eller senare. Men det
