beskrifning, som synnerligen roande och uppsluppen i formen skänker en intressant inblick i det gustavianska hoflifvet och i statsfruarnas tjänsteutöfning äfven vid så ömtåliga tillfällen.
Schröderheim börjar med att framhålla hur drottningen, som helt naturligt kände sig plågad af de ceremonier, hvilka voro oundvikliga med anledning af den väntade tilldragelsen, hade befallt sina kammarfruar att i det längsta dröja med att underrätta kungen. Denne däremot kunde aldrig få tidningen för bittida. Drottningens kammarfru, mamsell Hellman, var i komplott med lifmedikus Dalberg att göra kungen till viljes. »Men», fortsätter skildraren, »ehuru drottningen redan under supén icke varit väl disponerad och klockan 11 funnit sig i de omständigheter, hvilka betogo alla tvifvelsmål om stundens annalkande, slapp mamsell Hellman icke ut och fick ej skicka Dalberg bud förrän klockan 1, då han genast infann sig hos drottningen. Uti hennes majestäts audiensrum inflyttades hvarje kväll en säng åt den vakthafvande statsfrun. Fru grefvinnan Höpken hade den natten vakt. Hon hade genast bort blifva averterad och sedermera konungen genom henne, men alla dörrarna voro väl tillslutna till förmaket emellan sängkammaren och audiensrummet och allt skedde i den största tysthet.
Sedan Dalberg funnit tillfälle klockan 2 att komma ut från drottningen och haft med Schützercrantz en konsultation, dröjde han antingen af respekt för drottningens vilja eller i den idén att förlossningen kunde gå långsammare, att ej avertera konungen förr än klockan 3, då han, utan att säga ett ord åt grefvinnan Höpken, direkte gick till konungen. Hans maj:t skickade
