sig med som det var. — Detta vore omöjligt, inföll konungen; det hade nämligen i så fall lätteligen kunnat hända, att vi fått tillbaka den gamla tiden, där kungen, hofvet och för öfrigt alla människor endast voro beroende af ständerna, och vid något sådant äro vi ej längre vana. Ni äro dock eder alltid lika, mina damer, samt aldrig belåtna med något; jag erinrar mig alltför väl, hurusom förr kunde falla eder in, när vi hade societetsspektakel, att vägra spela med eller dansa, hvilket väl dock hade varit vida att föredraga framför att som nu befinna sig uti ständig oro.»
Den oro, som nu rådde, var emellertid ej jämförlig med den, som uppkom och varade följande år, då förenings- och säkerhetsakten och uppträdena på riddarhuset medförde den definitiva brytningen mellan konungen och adeln, hvilken äfven återverkade på hofvet och beröfvade monarken det sällskap, han mest satte värde på. Efter arresteringen af oppositionens ledare tillspetsades spänningen och kungen såg med oro och bekymmer, skrifver Fersen, som denna gång ej kan beskyllas för öfverdrifna eller oriktiga uppgifter, »sin lever och cour öfvergifna och tomma; ingen adelsman visade sig där, undantagna de, som hade betjäningen hos konungens person och i konungens kammare. Alla fruntimmer, så af hofvet, högre och lägre, som af adel och borgarestaten, förklarade sig emot konungen och talade oförsynt om dess göromål. Operan, svenska och fransyska spektaklerna blefvo öfvergifna och konungen fann sig där omgifven af tomma loger». Vid den danstillställning eller assemblée, som söndagen den 22 februari på konungens befallning anordnades på Börsen, infunno sig enligt Fersens uppgift blott
