friherrinnorna Ruuth och Cederström och grefvinnan von Nolcken samt ett fåtal kavaljerer, af hvilka flertalet voro i kungens sällskap, och balen inställdes. Hochschild, som också omnämner den tydligen uppseendeväckande episoden säger, »att utom friherrinnan Ruuth hennes barn och syster, en grefvinna Rosen, ej en enda hofdam infann sig. Adeln var äfven borta, utom några få, och af rådet endast grefve Oxenstierna.» Den första som tillkännagaf sin afsikt att lämna statsfrubefattningen, var grefvinnan Meyerfelt, men äfven de båda andra gracerna stodo i begrepp att följa exemplet, hvilket dock tycks hafva afstyrts af Fersen. Denne skrifver nämligen att han förhindrade sina döttrar, grefvinnorna Klinckowström och Piper att lämna sina anställningar, den förstnämnda som statsfru hos drottningen, den senare som hofmästarinna hos hertiginnan Charlotte, samt äfven öfvertalade sin svägerska, grefvinnan Carl Fersen och hennes döttrar att ej öfvergifva sina poster. Att detta verkligen var dessas mening bestyrkes af Hochschild, som på tal om riksdagsbråket 1789 anför ett konungens samtal med Fredrik Sparre: »Han hade blottställt sig för alla deras missnöje, som utgjort hans societet. ’Döm om min belägenhet, då jag varit tvungen till ett sådant steg’. Han kunde numera ej rekulera, och general Wrede måtte förmås att återtaga memorialet om adelns förhållande. Angående grefvinnan Carl Fersens åstundan, att taga afsked jämte grefvinnan Höpken har konungen äfven betygat sin förundran, och då man sade honom, att grefvinnan Fersens ålder och sjuklighet före detta orsakat ett sådant beslut, svarade konungen, att grefvinnan Höpken icke kunde hafva något dylikt skäl,
