utan tvärtom vore allena, när grefvinnan Fersen fölle ifrån. Grefvinnan Meyerfelt erhöll på begäran afsked, och genast lät konungen expediera resolutionen för grefvinnan Wrede på lön till att förekomma att hon skulle fullfölja sin afskedsansökan. Detta visar, hvad man väntat, att konungen ej kunde uthärda den ledsnad, som ifrån saknaden af dem han dagligen sett är oskiljaktig. Hans kvällar blefvo långa, och det är möjligt, att en fortfarande ståndaktighet hos adeln kan mota de öfverhängande farorna.»
Det var väl vid detta tillfälle, som mellan konungen och Ulla Fersen följande ofta relaterade replikskifte ägde rum: »Hända hvad som hända vill, så skola väl vi två ej skiljas, eller hur, Ulla?» — »Sire, jag har redan en gång varit olyckligt gift.»
Hon stannade emellertid och det gamla goda förhållandet tyckes snart ha blifvit återställdt och var helt visst rådande under kungens sista lefnadsår. Sålunda tillhörde grefvinnan den lilla intima sällskapskrets, som under de första månaderna af det olycksdigra året 1792 utgjorde hans omgifning. Enligt en anteckning af Armfelt tillbragte kungen då hälften af hvarje vecka i Stockholm och den andra hälften på Haga. »Onsdagarna lever, konselj och svensk teater; likaså på torsdagarna, men franskt spektakel. Efter dess slut begaf sig konungen till Haga, hvarest en liten utvald societet var inbjuden till supé. De damer, som tillhörde sällskapet, voro grefvinnan Adolf Piper, grefvinnorna Ulla och Augusta Fersen, m:me de S:t Priest och fröken Rudenschöld; herrarnas antal var något större men en gång för alla bestämdt. Ryske ambassadören Stackelberg var där alltid, äfvensom baron
