I den allmänna bestörtningen öfver Gustaf III:s tragiska död vill det synas, som om hans gemål varit den af hans närmaste anförvanter och vänner, hvilken kände sig minst berörd. »Änkedrottningens uppförande är», skref sålunda hertiginnan Charlotte redan ett par veckor efter hans frånfälle, »i sanning högst besynnerligt. Visserligen kan man icke begära, att kungens död hos henne skall uppväcka förtviflan eller afsaknad, därtill var förhållandet mellan makarne ej tillräckligt ömt, men oafsedt det ohyggliga dödssättet, borde dock hänsyn till det passande förmå henne att lägga i dagen åtminstone någon sorg. Ända till bisättningen besökte jag henne dagligen för att efterfråga hennes tillstånd och aldrig fann jag henne fälla en tår utan tvärtom nästan vara vid godt lynne och alltid lika kall som vanligt.» Några dagar senare väckte Sophia Magdalena äfven hertigen-regentens förvåning genom att omtala sin afsikt att helt och hållet omändra sitt hof, afskeda sina statsfruar och i stället antaga hoffröknar, och trots hertigens föreställningar satte hon också denna sin föresats i verket. Till öfverstemarskalk utsåg hon riksrådet Fredrik Sparre, till öfverhofmästarinna grefvinnan De la Gardie, f. Silfverhielm, till hofmarskalk baron Stierncrona o. s. v.
Det var måhända i samband med denna omhvälfning och för att aftacka de afgående och välkomna de nyutnämnda, som änkedrottningen den 1 juli å Ulriksdal gaf en dinér, hvari enligt en anteckning af den nye hofchefen[1] utom drottningen 22 personer deltogo, de flesta damer med »La grande gouvernante» (öfverhofmästarinnan) i spetsen och vidare flera af de vackra
- ↑ Fredrik Sparres papper; Riksarkivet.
