er hafva mig i minnet och att på edra lediga stunder tänka på den, som helgat er sitt lif och sina dagar.»
Hertigen skulle emellertid ej länge »slippa undan» äktenskapet. Som kungen ej ännu fått njuta fadersglädjen och förhållandet mellan honom och hans gemål jämte en del andra omständigheter talade för att så ej heller i framtiden skulle bli fallet, var det nödvändigt att söka betrygga tronföljden. Prins Fredriks giftermålsplan med prinsessan af Brunswick hade ej blifvit fullföljd, och det beslöts därföre att hertig Carl skulle offra sin ungkarlsfrihet. Om hur detta gick till träffas i memoarlitteraturen åtskilliga meddelanden, bland hvilka efterföljande, för grefvinnan Löwenhielm synnerligen hedrande anteckning af hennes i angelägenhetens ordnande ingripande farbroder är af särskildt intresse[1]: »Ehuru änkedrottningen helst hade önskat, att man till hertigens gemål valt en prinsessa af det Brandenburgska huset[2], bestämde sig konungen för sin kusin, dotter till hertig Wilhelm af Holstein, biskop af Eutin. Det största hindret för denna affärs lyckliga afslutande var bifall af hertig Carl själf, som, förtjust öfver grefvinnan Löwenhielms behag, ej ville höra talas om något giftermål. Konungen kunde härvid ej använda sin myndighet, emedan han gifvit sin broder, föregående året, vid förberedelserna till revolutionen den 19 augusti, sitt löfte att ej tvinga honom till något giftermål. Konungen anförtrodde mig sin förlägenhet och anmodade mig söka förmå min nièce att öfvertala
