hertigen till detta giftermål. Denna unga kvinna hade ett klart förstånd, och ett godt hjärta och tillgifvenhet för mig. Jag föreställde henne, och hon insåg det, alla olägenheter och trakasserier, som inom den kungliga familjen skulle uppstå, om denna förbindelse för hennes skull måste gå om intet; hvilket hat från hofvet och i hela landet skulle falla på henne; huru väl riket behöfde tronföljden försäkrad och huru ifrigt allmänheten önskade det. Hon gaf vika för alla dessa skäl och höll ord.»
Detta den tillbeddas uppoffrande och finkänsliga uppträdande var måhända afgörande för brytandet af hertigens motstånd, och för att ytterligare underlätta saken, erbjöd sig grefvinnan Augusta att på våren 1774, då general Mörner i januari utskickades till hofvet i Eutin för att afsluta äktenskapsunderhandlingarna, resa ut till sin man i Dresden. Hamilton, som berättar härom, har ej nekat sig nöjet att tillfoga en liten skvallerhistoria, som är afsedd att visa hur ej ens den nu femtiofyraåriga änkedrottningen gick fri från kärleksgudens anfall: »Cupido hämnades på det löjligaste sätt inom själfva konungahuset. Det var vid denna tid, man började märka, att han sårat änkedrottningens hjärta för hennes kammarherre Sten Piper, som hon öfverhopade med presenter och nådebetygelser, som hon gjorde till sin hofmarskalk, till sin favorit, till sin förtrogne, till allt utom hvad hon mest åstundat. Hon var en nedgående sol. Hennes strålar kunde ej uppvärma hans kalla hjärta eller gifva lif åt hans försagda saktmodighet. Denna platoniska böjelse varade till hennes död, utan andra följder än att sysselsätta henne ensam och roa båda hofven. Jag säger
