båda, emedan hennes hof sommaren 1774 flyttades till Fredrikshof, en stor byggnad tätt invid Ladugårdslandet. Förevändningen å konungens sida var att nödvändigt utrymme inom slottet saknades för den hitväntade hertiginnan af Södermanland; egentliga anledningen vär att sätta sin mor på ett visst afstånd.»
Emellertid fortgingo underhandlingarna i Eutin, men först i slutet af maj kunde general Mörner afresa därifrån med det notificierade giftermålskontraktet, och så dröjde det ytterligare omkring sex veckor innan den unga, glada och älskvärda prinsessan anträdde färden till sin blifvande gemål och sitt nya fosterland. Efter att i Wismar ha, såsom det hette på den tidens diplomatiska språk, blifvit »aflevererad» och emottagits af riksrådinnan von Fersen m. fl. utsända från svenska hofvet och »par procuration» blifvit vigd vid hertigen, hvarvid presidenten vid Wismarska tribunalet, baron v. Höpken fungerade som brudgummens ställföreträdare, gick hon ombord på örlogsfartyget »Sophia Albertina» och anlände till Erstavik den 3 juli. Därifrån skedde fyra dagar senare och under utvecklande af stor ståt infärden till Stockholm och på aftonen samma dag gick förmälningsakten af stapeln. Härmed var prinsessan införlifvad med Sverige och gick till mötes en framtid, som helt visst erbjöd henne både glädje och lycka, men ännu mer af sorger och missräkningar. Bland dessa intager dock grämelsen öfver hertigens snart återknutna förbindelse med Augusta Fersen en jämförelsevis underordnad plats, tack vare det öfverseende, som hertiginnan hyste med sin gemåls snedsprång, och den aktning, hon ej kunde undgå att känna för rivalen. I sina första dagboksanteckningar
