fruntimmers garn än grefvinnan Löwenhielms, blefvo som bekant grundligt grusade genom hans i memoarlitteraturen rikt belysta förbindelser med mamsellerna Slottsberg och Eckerman, den franska aktrisen m:lle Baron m. fl. och fastän hans kärlek till grefvinnan då och då åter flammade upp, tycks förbindelsen redan i juni 1777 ha väsentligt aftagit i hållbarhet. Hertigen själf anförtrodde vid denna tidpunkt sin gemål, att förhållandet hade existerat och tillade: »Ni bör kunna förstå, att denna kärlek helt och hållet gått öfver, då jag på detta sätt kan tala med er därom», och skvallret vid hofvet skulle snart få anledning att syssla med en ny af grefvinnan inledd förbindelse, nämligen den här ofvan i förbigående omnämnda med baron von Essen. Hertiginnan nedskref härom i mars 1779 några betraktelser och fullständigar i samband därmed sin karaktäristik af sin forna rival: »Efter att länge ha visat sig obeslutsam — i valet bland de många beundrare, som ville efterträda hertigen —, fäste hon sig vid en stallmästare hos kungen, baron von Essen, och härvidlag kan man med allt skäl säga, att kärleken var blind, ty äfven om han ser ganska bra ut, är han högst enfaldig och alldeles oförmögen att roa en så kvick och begåfvad kvinna som grefvinnan Löwenhielm, men icke desto mindre är hon alldeles galen i honom, och man ser dem ständigt tillsammans. Hon har dock haft ett gynnsamt inflytande på honom, och han säger numera ej så mycket dumheter, som innan han blef bekant med henne. Som hennes man ej vistas i Sverige utan tjänstgör inom diplomatien, kan hon alldeles ostörd få hängifva sig åt sin kärlek, och det gör hon också
