ibland på ett nästan opassande sätt. Hon är emellertid en liten snäll människa, som afskyr allt bråk, och är ej så elak som sin syster, men lika kvick och mera bildad. Den som en gång lyckats vinna hennes vänskap, kan vara säker på uppriktigheten af hennes känslor, och jag har aldrig hört henne säga ett ondt ord om någon människa. Det är blott hennes ömma hjärta, som förvillat henne, och om hon haft lyckan att få en man efter sin egen smak, hade hon helt visst kunnat blifva en trogen maka. Hon sprider glädje och trefnad öfverallt i umgänget med sin muntra och angenäma konversation. Hennes yttre har jag redan i ett föregående bref beskrifvit. Förhållandet mellan de båda systrarna är ej särdeles godt, och detta beror nog på att kungen egentligen tycker mera om grefvinnan Löwenhielm, därför att hon är mindre bråkig. Om det till äfventyrs skulle hända henne att ställa till något trassel, så är det aldrig hon själf, som därtill gifvit anledning, utan hennes goda vän grefvinnan Meyerfelt, en mycket slipad kvinna, som narrar henne därtill, och hon ångrar sig alltid genast.»
I samband med den vackra grefvinnans och Essens kärlekshandel berättar hertiginnan några veckor efteråt en episod på Gripsholm, som äfven belyser den emellanåt rådande och i skildringen af Ulla Fersen redan omtalade missämjan mellan de två gracerna: »Det är verkligen förvånande, att den elakhet, som råder fruntimmer emellan, kan gå så långt, att ej ens de närmaste anhöriga skona hvaravdra, hvarpå jag helt nyligen sett ett exempel med tvenne systrar. Det hände nämligen härom dagen, att grefvinnan Löwenhielm kom något för sent till middagen, sedan vi redan
