betecknat grefvinnan Meyerfelt såsom en mycket slipad dam, som narrade grefvinnan Löwenhielm att emellanåt ställa till trassel, fortsätter hennes karaktäristik på följande sätt: »Hon är mycket kvick och bildad men ganska elak och endast rolig, när hon får drifva med någon, hvilket hon sällan underlåter, och detta gör henne opålitlig och hjärtlös. Hon anses vara rätt mycket begifven på kärleksäfventyr, ehuru hon har stor förmåga att hålla sina förbindelser hemliga; för närvarande lyckas det henne dock icke, därför att hennes älskare har samma håg som hon för att skämta, och denna deras gemensamma svaghet har röjt dem. Skandalhungriga manniskor vilja också påstå, att det ej så mycket är hjärtats böjelse, som plägar fästa henne vid hennes älskare, utan fastmer deras frikostighet med presenter. Jag erkänner dock, att jag ej vill tro på en så nedrig beskyllning, och i allmänhet tror jag ej gärna mera än hälften af hvad folk säger, ty nu för tiden äro alla människor här i Stockholm förfärligt elaka. Den, som för närvarande åtnjuter grefvinnan Meyerfelts gunst, är en öfverstelöjtnant baron Ehrensvärd, som är särdeles kvick men ganska elak. Han har stått synnerligen väl hos kungen, men har fallit i onåd efter den sista riksdagen, där han visade sig vara alltför frispråkig.» Denne Ehrensvärd var antagligen den sedermera så ryktbare generalamiralen, grefve Carl August Ehrensvärd.
Till jämförelse med hertiginnans något beska uttalande må anföras Ristells dock långt senare nedskrifna iakttagelser: »Den sista bland de trenne gracerna är grefvinnan Meyerfelt, dotter af grefve Wrede-Sparre; hon är den äldsta af de tre och var äfven
