den skönaste dam vid hofvet, intill dess de tvenne andra äfven uppträdde där. Man kan icke förmoda, att ett så skönt fruntimmer skulle undgå att få beundrare. Förtalet, som vanligen kommer från personer, hvilka alltid tro sig berättigade att bedöma andra efter sitt eget uppförande, har icke kunnat anse det möjligt, att ett skönt fruntimmer kunde vara fullkomligt fritt från alla intimare förbindelser, och man har sålunda gifvit denna grefvinna flera älskare, t. ex. f[urst] von H[essensteinj, baron E[hrensvärd] och andra. Men det är likväl ganska säkert, att hon alltid handlat med en anständighet och försiktighet, som ger ganska liten anledning till sådana suppositioner, så mycket mer som hennes man alltid var den första, hvilken fick del af de förklaringar, man gjorde henne; och han hade ett så stort förtroende till hennes dygd, att hon alltid ägde den mest oinskränkta frihet. Somliga anse denna metod vara den lyckligaste för att försäkra sig om en hustrus trohet. Men ingen annan än det vackra könet själft kan säga oss, om det verkligen är så, och jag är säker på, att det tyvärr gör detta till en bland sina hemligheter.»
Den vackra grefvinnans här vitsordade sätt att anförtro sin make den hyllning, hvarför hon var föremål, bestyrkes äfven från andra håll. Sålunda anför F. U. Wrangel i sin ofvan citerade bok om Blasieholmen och på tal om att franske ambassadören d'Usson tillhörde hennes beundrare en ej namngifven författare, som meddelat: »Grefvinnan Meyerfelt är också en af gracerna. Hon är den äldsta och, som ni ser, ej just ung numera. Också har hon ett par gluntar till söner, för hvilka Kellgren varit informator. Ett mycket esti-
