mabelt fruntimmer, som alltid haft den egenheten att göra sin man förtrogen med alla de kärleksförklaringar, man gjort henne. Makarna hafva alltid lefvat som turturdufvor.»
Var nu detta sant, så får man väl antaga, att de förälskade kavaljererna brände sina skepp förgäfves. Men åtskilliga ibland dem gjorde säkerligen allt för att ernå ett motsatt resultat. Särskildt bevarar krönikan minnet af grefve d'Ussons trägna uppvaktning och hyllning. Under sin ambassadörstid i Stockholm, hvilken han för öfrigt varierade med två mer än årslånga besök i sitt hemland, var den gamle ungkarlen grefvinnans trogna riddare och vistades ofta och långa tider på hennes herresäte, det gamla sparregodset Sundby, i nyare tid kalladt Stora Sundby och som bekant numera tillhörigt grefvinnan Stephanie von Wedel, f. Hamilton. d'Usson kom till Sverige i december 1774 såsom efterträdare åt grefve de Vergennes, och redan följande år var han hemmastadd på Sundby, där han, såsom Ehrensvärd uttrycker sig, med stor assiduité (trägenhet) gjorde värdinnan sin kur. I juli 1779, då grefvinnan vistades i Medevi och d'Usson anträdde den sista af sina färder till Frankrike, gör Ehrensvärd följande betraktelse: »Den vackra grefvinnan Meyerfelt, för hvilken ambassadören suckat, torde trösta sig öfver dess frånvaro, om ej hennes tilltagande år behöfde med utrikes grannlåt och fransyska moder förhöjas.» Ett par år efter återkomsten från Paris eller den 20 januari 1782 afled emellertid grefven till följd af ett slaganfall och bisattes i residenten Antivaris graf å Clara kyrkogård. I juli samma år försåldes hans kvarlåtenskap, hvaribland, skrifver