ligt, att fru Schröderheims fädernehem var välbergadt och att de arfsmedel, hon tilläfventyrs därifrån erhöll, kommo till användning för köpet af huset vid Nybrogatan. För ordnandet af denna affär måste dock Schröderheim skuldsätta sig kanske på flera håll, men särskildt hos konungen, hvilken år 1784 mot inteckning i huset försträckte honom 5,600 rdr. Detta framgår af en af Schröderheim åtskilliga år senare, eller 1792, till hertigen-regenten ingifven, nu i Riksarkivet förvarad skrifvelse, hvari han på grund af sitt iråkade obestånd m. m. anhöll om befrielse ifrån att betala oguldna förfallna räntor.[1]
Men äfven om det ekonomiska tillståndet vid den tidpunkt, det här egentligen är frågan om, eller början af 1780-talet, kanske emellanåt var mindre tillfredsställande, så tycks dock detta ingalunda ha återverkat på det Schröderheimska husets gästfria skick och dess stämning af glädje och lycka. Det var »en samlingsplats», skrifver en af våra främsta kännare af gamla Stockholm[2], »ej blott för familjens mera intima umgängeskrets, hvaribland funnos representanter för den förnäma, politiska, litterära och konstnärliga världen, här syntes äfven själfva tjusarekonungen och här sjöng Bellman kväden till Schröderheims och hans frus ära.» Och bland de samtida talrika vittnesbörden i samma riktning må anföras Lars von Engeströms särskildt för uppfattningen om den nårmaste umgängeskretsen intressanta meddelande: »Schröderheims hus var på sin
