tid oändligen angenämt för de få personer, som hade fritt tillträde till detsamma. Dessa voro af karlar Carl Mörner, Carl Lagerbring, Nils Rosenstein, Johan Claës Lagersvärd, Sebastian von Moltzer, Bruse och jag; af fruntimmer Jeana Pallin, gift med Wallenstierna, ful men kvick, fröken Jeana Psilanderhielm — såg icke illa ut, roade sig gärna, spelade kort, var icke ung, blef sedan gift med Freidenfelt — och fru Théel, den märkvärdige Olof Malmgrens syster, en människa af kvickhet, förstånd och karaktär».
Innan sällskapskretsen närmare skärskådas, torde några meddelanden om den lokala miljön och grannarna vara af intresse.
Det är en ganska allmän föreställning, att Ladugårdslandet på Gustaf III:s tid var en särdeles oansenlig, ja till och med ruskig stadsdel, och så var nog i stort sedt äfven fallet. Men man får icke tro, att de vidsträckta områdena bortom det säkerligen otrefliga Katthafvet, det föga eleganta Packartorget och den ej alltför källklara Träskrännilen o. s. v. uteslutande utgjorde de s. k. kogubbarnas och deras gelikars tillhåll. Redan de gamla gatunamnen efter Grefve Thure, Grefve Magnus och Seved Bååt vittna om, att äfven rikets stormän där redan under 1600-talet haft, om ej sina palats och egentliga bostäder, så dock malmgårdar eller andra possessioner, och många af hufvudstadens invånare af ämbetsmanna- och borgarestånden hade slagit upp sina bopålar i kvarter och på tomter, åt hvilka trädgårdar och täppor skänkte en numera tyvärr allt sällsyntare prägel af skönhet och trefnad. Hvad särskildt den trakt vidkommer, där Schröderheims hade sitt hem, så får man det intrycket, att såväl deras eget kvarter,
