»Nådig Beata Lisa och hennes Herre» voro Malmgrens syster och svåger, hvilka som redan nämnts tillhörde Schröderheims närmaste vänner och till hvilka Elis kom i ännu större förbindelse, sedan de efter hans makas död tagit hand om hans lilla dotter. De äro ofta föremål för hans hjärtliga hälsningar i brefven till brodern, och Schröderheim tillät sig aldrig vis à vis Théel samma drift och spektakelmakeri, hvarmed han emellanåt uppvaktade sina andra goda vänner bland hufvudstadens läkare. Särskildt var lifmedikus Dalberg utsatt för hans skämt, och ett talande vittnesbörd härom föreligger[1], men kan på grund af sin mycket grofkorniga affattning ej återgifvas i nutida tryck. Så mycket må dock sägas, att det har formen af ett imagineradt adelsbref och att de heraldiska emblemen eller detaljerna i vapnet ansluta sig till den ryktbare läkarens specialiteter, sten- och andra underlifssjukdomar. Sköldhållarna utgöras af en gris och en hund, bägge i betänkliga situationer, och ur tornérhjälmen uppstiger en grönskande sassafras-buske[2], o. s. v. Det hela slutar med följande kläm: »Vi vele äfven hädanefter tillåta honom Dalberg, till skillnad från andra adeliga ätter, skrifva och kalla sig och sina ägta och oäckta bröstarfvingar Sassafratz af Gyllenååder.»
Det Schröderheimska skämtet var utan tvifvel ofta mycket saftigt, och det är emellanåt med förundran, som man i arkivens gulnade brefsamlingar och
