dagböcker finner, hur denna gustavianska sällskapsvärld i siden och puder, hvilken gärna för inbillningen framstår såsom mycket långt hunnen i förfining, ingalunda var främmande för att i tal och åthäfvor uttrycka sig på ett sätt, som emellanåt ställde själfve Erasmus Rotterdamus i skuggan. Men man bör ihågkomma, att andra lifsåskådningar än i vårt tidehvarf härskade under de sista decennierna af 1700-talet och att umgängeslifvet med alla sina slipprigheter dock bjöd icke blott på en glänsande fernissa utan äfven på en ofta gedigen och ännu oftare spirituell innebörd. Det hade som Sergel, en af Schröderheims och hans makas vänner och ofta deras gäst både i Stockholm och på Järfva, en gång uttryckte sig »des moments delicieux».
⁎
Då Schröderheim år 1792 försålde huset vid
Nybrogatan, öfvergick detsamma till en af grannarna i
kvarteret, direktören för kronobageriet Sjöbergs änka.
Enligt Flodmark, i ofvannämnda uppsats, skulle hon i
besittningen ha efterträdts af brukspatron W. Hisinger,
men Elers uppgifver, att efter fru Sjöberg kom
öfverstelöjtnanten Johan von Rosenheim, den bekante
porträttmålaren, och detta är ej osannolikt, ty Rosenheim
placerade sin från Holland bördiga hustrus betydande
förmögenhet i ett flertal fastigheter i hufvudstaden.
Hisinger ägde emellertid huset år 1798, och därefter
öfvergick det, år 1811, till hans svåger excellensen,
grefve Johan Henrik Tawast, hvilkens fru i andra
giftet, grefvinnan Louise Barck, sedan innehade
egendomen till sin död är 1860, då den genom arf öfvergick
