köra plebejiska arbetskärror. Fotgängarne höra likaledes till alla klasser och stånd. Vattenbärerskan med sina ämbar i det gröna oket snuddar vid ett par fina damer, en äldre i ofantlig, utspänd rund kjol, medan den andra är i hvit linong och hvitt hufvudkläde, lilla Trianons uniform. Båda hafva spatserkäppar och uppvaktas af kavaljerer i den svenska dräkten, medan bakom skrider en lat, ’solskenshungrig och öltörstig’ stockholmslakej. Borgarna gå till sina kaffehus, med blå kappor slängande kring hvita ben och en försäljare visar piphufvuden ur sitt schatull för en Jeronymus i gåslortsfärgad kapprock. En gammal tunn flickjägare klappar midt på torget en liten kammarsnärta, som bär fruns solhatt på armen. Och öfver alla dessa människor i brokiga färger, öfver den af fjärran lätt och klar musik klingande luften hvälfver sig en himmel med en plafondmålnings rosiga och gula moln.»
Ja, sådant var Gustaf III:s Stockholm: brokigt, färgrikt, rörligt och gladt, men den Martinska Gustaf Adolfs-torgs-bilden är ingalunda den enda, som förmedlar intrycket. I många af de öfriga taflorna och utsikterna, från Mosebacke, Kungsholmen och Blasieholmen, liksom öfver Skeppsbron, Djurgården, Haga o. s. v., framträder detsamma, återspeglande den lätta och sorglösa tidsandan. Men ännu mer belyses denna i tidehvarfvets tryckta och handskrifna skildringar, i memoarer och dagboksanteckningar, ofta kännetecknade af en lekande form, en uppsjö af artigheter och sarkasmer, men äfven i det man läser mellan raderna i så torra dokument som bouppteckningar och mantalslängder.
