handteckningarna på nationalmuseum. Konstnären har i dem framställt sina vänner, liksom ofta sig själf, i situationer och förhållanden, som slående belysa sanningen af minnestecknarens ord, »att när han slog sig riktigt lös, kunde han vara spelande kvick, humoristisk, jovialisk, burlesk ända till öfverdåd: det fauniska lynnet trädde ohejdadt i dagen, hvilket icke väjde för någon grofkornighet, och som låg i hans som i hans tids sinne.» — Skärskådar man sällskapet närmare, så kan man uppdela detsamma i flera skilda kategorier, representerande olika samhällsklasser och yrken, men dock uppträdande i broderlig förening och sämja. Trots alla ståndskrankor och allt etikettstvång kännetecknades nämligen det gustavianska umgängeslifvet af stor otvungenhet och förtrolighet, i synnerhet i kretsar, där snillet och den andliga öfverlägsenheten förde spiran. Här ofvan har påpekats, hur Schröderheim, den höge och konungen närstående ämbetsmannen, kanske bäst trifdes och hade flera bland sina närmaste vänner i borgerliga kretsar. Så var ock fallet med Sergel, hvilken umgicks lika intimt med excellenser och rikets herrar som med medlemmar af Stockholms borgerskap, med näringsidkare o. s. v. Enda villkoret var att de voro begåfvade på hufvudets och hjärtats vägnar, men äfven på magens, ty kulinariska och bachanaliska strapatser voro ingalunda främmande för de Sergelska samkvämen, och själf var Sergel ingen kostföraktare utan tvärtom både gourmand och gourmet.
Bland Sergels diplomatbekanta under de sista åren af Gustaf III:s regering träffas i främsta rummet ryske ambassadören, grefve Otto Magnus Stackelberg, helt
