dom ger intryck af den försmådde tillbedjarens förargelse, och äfven i hofskaldernas dikter träffas ett och annat kväde särskildt till de tre nämnda skönheternas lof. Sitt mest uppseendeväckande och äfven utom hofkretsarna uppmärksammade uttryck fick denna hyllning, då Johan Henrik Kellgren, den unge år 1777 från Finland till Stockholm öfverflyttade skalden, hvilken några år såsom informator för general Meyerfelts söner hade sitt hem i Meyerfeltska huset och sålunda var i tillfälle att på nära håll iakttaga de sköna damerna, offentliggjorde sin vackra och lekande dikt
Gratiernas döpelse.[1]
Jag vördnad har för alla slags gudinnor
i himmel och på jord;
För friherrinnor och grefvinnor,
Och för herdinnor — med ett ord
För allt det kön, som sluts på innor:
Åt alla vill jag aktning ge,
Men dyrka — endast tre:
Och hvem kan mer ett hjärta röra
Än de?
Hvad vällust att dem höra!
Hvad tjusning att dem se!
Fastän de vanligt icke täljas
Bland de Castalska flickors tropp,
De dock med nöje bland dem dväljas,
Och deras sällskap muntra opp.
Den skald förgäfves söker röra,
- ↑ Denna återgifves här sådan den förekommer i 1:sta uppl. af skaldens samlade skrifter. Enligt benäget meddelande af prof. K. Warburg torde dikten första gången ha tryckts i Utile Dulcis Vitterhetsnöjen, 4:de delen, 1781; men dess tillkomst kan säkerligen bestämmas till ett par år tidigare, antagligen 1778 eller 1779.
