Som ej åt Gratier offrat har;
Hans sång skall stanna vid vårt öra,
Och kölden bli i hjärtat kvar.
För dig, Camillas skald! För dig man såg dem ömma.
Hur har du dem bedömt? — Jag lämnar snillets Gud
Och hjärtats Gud, att samfäldt döma
Din trolöshet att lyrans ljud
För hofvens dumma stoj förglömma.
⁎
En vacker dag, det var ej länge sen,
Då mera böjlig, mera len
Sig rösten göt utur min lunga,
Jag fick den djärfva håg att Gratiers ära sjunga.
Men aldrig jag beskrifva kan,
Hur det mig innerligt förtretat,
Då jag med fåfäng flit i skalders häfder letat
Och deras vissa namn ej någonstädes fann.
Jag var ej sen att mig besvära
Hos dagens furste, snillets far:
“Apollo! Säg, till ditt försvar
Hvad skäl kan du väl förebära?
Du namn åt spöken gifvit har,
Åt dem, som lifvets tråd förtära,
Och dem, som dödens plågor nära;
Men deras namn, af hvars behag
Vårt hjärta eldas för din ära,
Man föga känt till denna dag” —
Apollo fann mig äga skäl att klaga:
Det mycket nog var funnet af en Gud,
Då jordens Gudar plä behaga
Att ringa folk på porten jaga,
Som våga sanning föredraga —
Hvad hände? Astrild själf fick vishetsgudens bud
Att denna sak uppå sitt ansvar taga:
