så åter stoppas in igen. Jag vore aldrig på någon cour, om ej för att se grefvinnan Meyerfelt, en skönhet som den förra världen hade tillbedit på knä och gifvit offer åt som Venus och Diana.»
Några år senare, då Oxenstierna är färdig med »Skördarna», sitt kanske mest berömda skaldeverk, passar han på att i slutet af första sången, där han uppdrager en jämförelse mellan Sveriges och sydligare länders klimat, ägna grefvinnorna Höpken och Löwenhielm följande artiga hyllning:
Och ömma Skönhet, du, som hjältens dygder kröner,
Som, efter äran, främst är sökt af hennes söner!
Det härdande klimat, som stärker deras bröst,
Försvarar äfven dig mot åldern och dess höst.
När själf de blommor lik, som vid Tropiken färgas,
Och af en eldad sol fullkomnas och förhärjas,
Vid samma lågas brand som de du hastigt föds
Och lyser lika fort, men lika fort föröds.
Här svalkan, som kring dig förmildrar dagens strålar,
Din fägring mindre snart, men mindre flyktigt målar,
Och varsam i sin fägt att öppna rosens knopp,
Åt hennes färgers lif ger äfven längre hopp.
Så Tiden, att en gång sig med Hebé förlika
Tog undan från sin makt Augusta och Ulrika.
För hans fortgång blott vid oförbytta drag
Ger år åt ert förstånd och ej åt ert behag;
Och kärleken, förtjust i vanan att Er lyda
Ser morgonrodnans glans ännu er middag pryda.
⁎
