aldrig blandar sig i något trassel; hon har alltid varit drottningen synnerligen tillgifven, men förhållandet dem emellan förefaller numera ganska kallt, hvilket helt visst beror på drottningens inbundna natur, som omöjliggör alla vänskapsförbindelser.»
Det må emellertid påpekas, att hertiginnans omdöme är grundadt på iakttagelser från grefvinnan Fersens sista decennier och att det står i ganska skarp kontrast mot uttalanden från andra håll. Att hon ej alltid endast var en »beskedlig mamma» framgår dels af den kontroll, hon utöfvade öfver sina döttrars lefnadssätt äfven sedan de blifvit gifta och hvarpå framdeles skall anföras ett par exempel, och dels af den respekt, hvari hon, enligt ett och annat meddelande i memoarlitteraturen, förstod att satta sig i hos själfve kungen.
»Hennes man», fortsätter hertiginnan, »är visserligen ej för närvarande på Ulriksdal, men som han hör till kungens intimare umgänge, anser jag mig äfven böra beskrifva honom. Han är en hedersman, särdeles älskvärd i sällskapslifvet, men ytterst lättsinnig till sin natur, och en yngling på sexton år kan ej gärna vara det mera än denne sextioårige grefve. Ehuru mycket rik, har han sällan några penningar, och hans yngre broder måste vara ett slags förmyndare för honom och sköta hans affärer, för att han ej fullkomligt skall blifva ruinerad. Han har hufvudsakligen två passioner, nämligen för jakt och teater; den senare är dock den starkaste och hindrar honom att tänka på något annat, isynnerhet när han själf vill uppträda på scenen. Det var han, som förledde kungen att förr på Gripsholm så ofta vilja visa sig
