Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ställning af hertiginnan Charlottes skildring och karaktäristik af det dock i många hänseenden sympatiska äkta paret. Hertiginnan, hvilken med fog torde få anses som en af de tillförlitligare och mest opartiska af tidehvarfvets memoarförfattare, skrifver sålunda i sin dagbok för januari månad 1779 under hofvets vistelse på Ulriksdal och om den där samlade societeten:[1] »Först och främst vill jag yttra mig om drottningens förnämsta hofdam eller rättare sagdt hennes öfverhofmästarinna, grefvinnan Carl Fersen, som vid kronprinsens dop benådades med riksrådinnevärdighet.[2] Hon är den märkvärdigaste kvinna man gärna kan tänka sig. Ehuru redan hunnen till den ålder, då en förgången skönhet endast kan spåras — hon närmar sig nämligen redan sextiotalet —, förefaller hon dock ganska ’fraiche’ och har lifliga, nästan gnistrande ögon. I trots af sin höga ålder och korpulens, som något hindrar hennes rörlighet, kan hon ännu rätt bra stå ut med ’fatiguer’, men har sina vanor. Ömtålig och veklig lämnar hon ej ofta sina rum, och det kan hända, att man ej får se henne på tre eller fyra dagar, men så händer det rätt som det är, att hon, när alla andra äro färdiga att gå sin väg, uppenbarar sig elegant klädd och utstyrd och därefter försvinner kanhända för ytterligare åtta dagar. När hon så vill, kan hon vara en särdeles behaglig sällskapsmänniska och föra en angenäm konversation; hon är en beskedlig ’mamma’, som ej gör någon för när och

  1. Hedvig Elisaheth Charlottas Dagbok, öfvers. och utg. af C. C:son Bonde; I, sid. 173 o. f.
  2. Grefvinnan hade vid kronprinsessan Sophia Magdalenas ankomst till Sverige utsetts till hennes hofmästarinna och befordrades till öfverhofmästarinna 1780.