på teatern, och han kan därför ej vara vidare belåten med att denne numera lyckligtvis förlorat smaken härför. Han har likväl fått en viss skadeersättning genom att af kungen utnämnas till direktör för operan, en befattning, som han med ifver och nöje ägnar sig åt och sköter på allra bästa sätt.
Grefvens lättsinniga natur och hans makas lättjefulla väsen hafva nog tillsammans bidragit till den uppfostran, deras döttrar hafva erhållit och som föga öfverensstämmer med hvad man borde kunna vänta sig af bättre fruntimmer.»
Om sålunda förhållandena i föräldrahemmet i afseende på den tukt och herrans förmaning, som fröken Ulla och hennes snart ankommande systrar borde åtnjuta, ej voro mönstergilla, så har man däremot ingen anledning att betvifla hemmets förstklassiga anordning i materiellt hänseende. Vittnesbörd härom, tilika talande om att en storartad gästfrihet utöfvades, finner man i den här ofvan omnämnda mantalslängden för 1755. Enligt den af »Fersiske sterbhuskamreraren» Petter Pagander aflämnade uppgiften skattade nämligen grefve Carl von Fersen då för »100 st. fönsterlufter», hvilket ger en antydning om bostadens storlek, och det grefliga parets tjänstepersonal utgjordes af ej mindre än tjugofyra personer, nämligen en kammartjänare, en jägare, två lakejer, en kusk, en stalldräng, en husdräng, tre springpojkar, två jungfrur, sju pigor, en madam, två huspigor, en flicka och slutligen en »hofskräddare», som hette Olof Furumark och hvars viktiga uppgift i huset ej torde få betviflas, fastän han nämnes nästan sist och midt ibland pigorna. Den nämnde Pagander bodde jämte en son, två döttrar, en
