Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

tillförlitlig föreställning om hennes personlighet, hvilken dock, uppburen af skönhetens glans och en ovanlig andlig begåfning, verkar öfverhufvud sympatisk.

De första meddelandena om Ulla Fersen anträffas i memoar- och dagboksskrifvarnas skildringar om hoflifvet under Adolf Fredriks sista regeringsår, då man efter allt att döma hade skäligen ledsamt samt lefde ganska sedesamt och unga fröken Ulla, som om några få år skulle visa sig så förfaren i alla galanteriets konster, ännu tycks ha nöjt sig med en oskyldig flirt — med den unge, vackre men ännu föga farlige prins Fredrik Adolf. Man får härom en talande föreställning i Adolf Ludvig Hamiltons roliga men efter vanan litet elaka beskrifning:[1] »De flesta nöjen bestodo i skådespel. Före fastan åskådare, under fastan aktörer, var hofvet så sysslolöst som sysselsatt. Konungen gick emellanåt i rådet, svarfvade, gaf cour, gäspade vid tragedier och var passiv i alla de små hoftvister, hvilkas ursprung jag gifvit vid handen (missämjan mellan kronprinsen och hans gemål, orsakad af Lovisa Ulrikas intriger). Drottningen, kronprinsen varierade tidsfördrifven med lektyr. Baler tycktes utgöra prinsessornas förnämsta nöjen, komedirepetitioner och kortspel arfprinsarnas, oberäknadt den dessa herrar kunde finna i deras menlösa kärlek till hoffröknarna Brita Horn och Ulrika Fersen. Prins Carls vänskap för den förstnämnda, prins Fredriks för fröken Fersen var lämpad efter båda fruntimmernas olika karaktärer. Fröken Horn var blond, ärbar, ömsom kall, ömsom öm. Hon hade så när bragt sin influence till passion.

  1. Anekdoter till svenska historien under Gustaf III:s regering; utg. af O. Levertin; sid. 35 o. f.