— Fröken Fersen, lustig, glad, munter, capricieuse, ansåg hela underhandlingen som ett litet tidsfördrif, som smickrade hennes egenkärlek och lät därvid bero.»
Några månader senare, då hofvet befann sig på Drottningholm, fullständigar Hamilton sina iakttagelser på följande sätt: »Drottningholmsvistandet hade varit angenämare med mindre tvång och mindre etikett. Till Kina, ett litet lusthus där tätt bredvid, begaf sig öfverheten merendels hvar middag med några utvalda. Det öfriga af hofvet gick dit om eftermiddagarna. De artigare kavaljererna buro knytbrädena. Fruntimmerna voro sysselsatta nog. Konungen svarfvade, drottningen afhörde sin lektör, kronprinsen ritade i samma rum. Prinsessorna knypplade, prins Carl seglade på en fregatt, prins Fredrik sprang omkring på fälten, vakten rökte tobak. Öfverheten blef gemenligen kvar vid Kina. De som återvände till Drottningholm afvaktade under spelpartien dess ankomst, då åter ett slags cour förde en långt in på natten. I en vrå talade drottningen politik, konungen i en annan om hö- och hafrepris med sin stallmästare, kronprinsen om moder och Frankrike med grefvinnan Ribbing. Prins Fredrik smådisputerade med sin skönhet, prins Carl stod träget bredvid sin, men teg. Kronprinsessan småtrampade, leddes — resten af hofvet gäspade eller sof.»
Äfven Crusenstolpe omtalar prins Fredriks böjelse för den vackra Ulla, men förlägger handlingen ett godt stycke längte fram i tiden eller till år 1773 och i samband med sin skildring (i »Morianen», 2:dra delen) af hoflifvet på Ekolsund. »Umgängeskretsen här var nu förskönad af det skönaste, Sverige den tiden ägde: de tre gratierna, Augusta, Ulla och Lovisa. Konungen
