oundvikliga caquet (kackel). Denna lecturen är den säkraste hvardagsgäst, den borttager den ädla tiden, som annars vid hof med galanteri så väl användes, och vänjer tillika damerna vid en viss indifferens och ifrån alla de behof, som man så villigt unnar dem. Ifrån kl. 9 till supén är då något allmänt spel af Biribi, Vingt Un, Lotteri, Cavagnole; sedan en supé ifrån kl. 11 till 1 eller 2, då man i några dödande timmar sitter vid ett tomt bord, och den, som icke kan blanda sig i öfverhetens konversation, ofta får nöja sig med tomma ord. Ofta spelar man efter supén, om ej man vakat nog länge förut, och sedan retirerar hvar och en sig i sina rum, nöjde, att dagen så väl blifvit använd och att man så roat sig.»
I väntan på det nämnda riddarspelet sökte man emellertid att fördrifva tiden äfven på annat sätt, än som Ehrensvärd nu skildrat, och skärskådar man sammansättningen af den i juli på Drottningholm samlade hofsocieteten, så befinnes det, att den ingalunda saknade förmågor med förutsättningar för att fylla nöjeslifvets skilda anspråk, liksom den äfven räknade åtskilliga personer, som väl ägnade sig för det gustavianska hoflifvets så framträdande behof af ämnen för drift och gyckel. På det vackra Mälarslottet befunno sig sålunda hofkanslern, frih. Fredrik Sparre, den sedermera så ryktbare rikskanslern, »den lille mannen med det stora hufvudet», som Magdalena Rudenschiöld längre fram i tiden till sin olycka uttryckte sig, halfbror till Ulla Fersens moder och bekant för sina kärleksäfventyr och sin af L. von Engeström och många andra vitsordade förmåga att vända kappan efter vinden. Där var frih, Henrik Jakob von Düben, den pedantiske,
