snåle och om etiketten måne hofmarskalken, och hans kollega hos drottningen, frih. Christoffer Manderström, känd för sin kvickhet och som lycklig vitterlekare. Vidare märktes stallmästarne Munck och von Essen, den förre just nu mycket uppmärksammad tack vare skvallerhistorierna om hans andel i kronprinsen Gustaf Adolfs tillkomst året förut, den senare för sin förbindelse med grefvinnan Löwenhielm, hvilken jämte syster Ulla och grefvinnan Cederhielm voro de uppvaktande statsfruarna. Som lifpager fungerade Cederfelt och De Besche, bägge tillhörande kungens speciella »smekungar», och von Wright, särskildt engagerad hos grefvinnan Ulla. Så var där hela kronprinsens hof, öfverhofmästarinnan von Rosen, född Stenbock, hofmästarinnorna von Stauden, f. von Böhnen, som af okänd anledning alltid hade sin plats vid nedre bordsändan och bland pagerna, och den för sin talang som skådespelerska uppburna fru Ehrengranat, född Uggla, samt hoffröknarna De la Gardie (om några år gift med Armfelt) och Cederström. Läkarevården bestreds af den skicklige men buttre lifmedikus Nils Dalberg, hvars kallvattenbehandling af kronprinsen väckte mycket uppseende och anses ha varit en af orsakerna till det dåliga humör, som utmärkte prinsen redan som litet barn och sedan följde honom under hela hans olyckliga lif. Som kammarherrar tjänstgjorde hos konungen Ehrensvärd, alltid i arbete, spirituell och vaken, samt Bengt Sparre och hos drottningen friherrarne Bror Cederström, längre fram i tiden bekant som »segraren vid Bornhöft», och Adolf Louis Stierneld, o. s. v. Tidt och ofta ökades sällskapet med främmande och gäster från hufvudstaden: riksråd och
