»För fan, för fan!» mumlade d'Artagnan, »allt det där är inte mycket upplysande! Genom vem har ni fått veta, att er hustru blivit bortförd?»
»Genom herr de La Porte.»
»Har han givit er några detaljer?»
»Han kände inte till några.»
»Och ni har inte fått veta något från annat håll?»
»Jo, visserligen, jag har fått…»
»Vad då?»
»Men jag vet inte om jag inte begår en stor oförsiktighet…»
»Är ni nu där igen! Men jag vill fästa er uppmärksamhet på, att den här gången är det väl sent att dra er tillbaka.»
»Jag tvekar heller inte, Guds död!» utropade mannen och svor för att morska upp sig. »Dessutom, så sant jag heter Bonacieux…»
»Ni heter Bonacieux?» avbröt d'Artagnan.
»Ja, det är mitt namn.»
»Så sant jag heter Bonacieux… sa' ni. Förlåt att jag avbröt er, men jag tyckte att det där namnet inte var mig alldeles främmande.»
»Det är möjligt, herr d'Artagnan — jag är er husvärd.»
»Åh», utbrast d'Artagnan, i det han reste sig till hälften och hälsade, »ni är min husvärd?»
»Ja, herr d'Artagnan, det är jag. Och som det nu är tre månader ni bott hos mig och ni, förmodligen upptagen av edra viktiga sysselsättningar, glömt att betala er hyra, men jag inte ansatt er på minsta sätt, så tänkte jag att ni möjligen skulle hålla mig räkning för min grannlagenhet.»
»För allt i världen, min bästa herr Bonacieux», svarade d'Artagnan, »var övertygad om att jag är mycket tacksam för ett sådant handlingssätt och kan jag på något sätt vara er till nytta…»
»Jag tror er, d'Artagnan, jag tror er! Och som jag ämnade säga nyss, så sant jag heter Bonacieux, hyser jag fullt förtroende för er!»
»Fortsätt då vad ni nyss började säga mig.»
Herr Bonacieux tog upp ett papper ur fickan och räckte d'Artagnan det.
»Ett brev!» utbrast den unga mannen.
»Ja, som jag fått i dag på morgonen.»
D'Artagnan öppnade det, och som det började skymma på, gick han fram till fönstret. Bonacieux följde honom.
